Fjärilsjakt och konsten att flyga

2012-09-16 Kommentarer (0)

Flygplan i alla ära, men att kunna flyga för egen maskin, det vore något. Mannen tycker inte om att flyga flygplan ~ själv är jag mer eller mindre uppvuxen bland flygande maskiner, runtsläpad på flyguppvisningar och flygfält i hela landet av min flygtokige far. Ja, han fick mig t.o.m. att påbörja en segelflygkurs på min femtonårsdag. Så där seglade jag omkring uppe i luften ett tiotal gånger. Intresset höll dock inte i sig tillräckligt länge för att jag skulle ta cert, eller ge mig upp ensam. Så det är svårt att inte tänka på pappa, varje gång jag ser ett flygplan.

Om jag kunde välja, så skulle jag nog i mitt nästa liv vilja bli en fågel. Tänk att kunna flyga av egen kraft, segla omkring högt däruppe och titta ner över stora områden, och samtidigt ha medvetandet kvar om hur häftigt det är att ha den här förmågan. Det skulle nästan vara värt det korta livet och risken att bli uppäten av något större, eller bli ”road kill”.

Här hemma har vi flera gånger nu sett ett par rovfåglar (ormvråk?) segla omkring högt uppe luften. Man hör deras ”iiiaaaah” högt där uppe. Ett speciellt, ödsligt och lite ensamt läte, men ändå med så mycket frihetskänsla.

{ Ready for take off }

Igår ägnade jag en stund åt fjärilsjakt. Bakom huset finns en dunge med tistlar och brännässlor och där finns de i massor. Som små färgklickar fladdrar de omkring från blomma till blomma för att suga i sig av sommarens sista nektar.

Själv kände jag mig inte lika fladdrande lätt, där jag klev fram i dungen och försökte komma ännu närmare. Brännässlesveda på låren och stickiga tistlar. De små liven var dock hyfsat tillmötesgående och inte alltför rädda för mitt objektiv, som i bästa fall kom så nära som ca 20 cm. Ibland tycktes de nästan betrakta mig med sina små mörka insektsögon.