Minns en resa
Ibland kommer längtan över mig så förtvivlat. Längtan efter Yucatan-halvöns vita stränder i Mexico. Jag riktigt känner den varma sanden mellan tårna, vit och full av söndersmulade snäckskal och koraller. I starkt minne finns också de fläktande, ljumma vindarna nere vid stranden och det helt overkligt turkosa havet.
Vi är båda fullständigt förälskade i detta ställe och nu är det snart två år sedan vi gjorde vår tredje resa dit. En resa fylld av sol, värme, god mat, tokiga näsbjörnar, underbar befolkning, underjordiska grottor/sjöar (cenotes), fyrhjuling i djungeln och klättrande i gamla Maya-ruiner.
Framför allt, när man befinner sig på en resa långt bort, så är det nog känslan av frihet och en annorlunda vardag som jag saknar. Då och då tittar jag igenom bildmapparna och drömmer mig tillbaka för en stund.
{ Obekrivligt vackert hav }
{ Påhälsning vid poolkanten }
En hel flock av dessa näsbjörnar bodde inom hotellområdet och varje dag kom de och åt ur våra händer. På kvällarna var de extra alerta och en kväll jagade de oss (hungriga) genom hotellområdet och uppför trappan till vårt hotellrum!
Agoutin (sereque) är en sorts fredlig gnagare som springer omkring lite överallt och äter frön och växter. De var många, många fler den här gången än senast vi var här.
Det otroliga ruinområdet i Coba mitt inne i djungeln. Då var det nästan så att tårarna kom, när denna magiska plats plötsligt uppenbarade sig bland träden.
{ Vid foten av pyramiden Nohoch Mul i Coba }
Hur gärna jag än ville, så kom jag inte längre upp än till trädtopparna på pyramiden Nohoch Mul. Svindeln övertar mitt förnuft helt och hållet. Avundades de som till synes obekymrat och upprätt, besteg de branta trapporna upp till toppen. Inga bilder i världen kan återge hur högt det var och hur mycket det kändes i magen att sitta där, bara halvvägs uppe, och se ut över djungelns tak.
{ När man vaknar 5 på morgonen (jetlag) kan man lika gärna bege sig till havet för att beskåda soluppgången. }
Vill så gärna dit igen ~ till paradiset på jorden. Det som egentligen hindrar oss är det lilla husdjuret vi har som det är svårt att få passning till. Vi föredrar att ha någon boende hos oss under tiden. Inte bara för att mata och sköta om, utan för att också finnas till som sällskap. Viktigt nog för det lilla livet!
– – –
Nu åter till verkligheten =)
~ P ~